Jag kan börja med att berätta om min underbara mamma, hon heter Görel och är 50 år ung... och ja, det är meningen att det ska stå ung, och inte gammal. För en gammal person är gammal, och det är inte mamma. Hon är en omtänksam, hjälpsam, klok, humoristisk, beskyddande och otroligt stark person. Det är inte alla som klarat av vad min mamma klarat i sitt liv. Varken jag eller min syster har blivit speciellt bortskämda med materiella ting. Men som jag sa när jag var liten så har vi istället blivit bortskämda med gos, och det kan man aldrig få för mycket av, mamma har alltid fått mig att känna mig älskad. Trots att det aldrig riktigt känts som att jag bara haft en förälder, då mamma klarat det hela så galant som hon gjort på egen hand, så vet jag själv med mig att jag aldrig hade en riktig Pappa, alltså det är klart att jag har en biologisk pappa, men inte en riktigt pappa som i ordets innebörd. Men det fick jag för ungefär 7 ½ år (?) sedan tror jag det är nu. Då kom nämligen Leif (Leffe) in i bilden. Leffe är den person som jag själv ser som min pappa. Han är den som tagit den rollen och han har gjort det otroligt bra måste jag säga. Han är rolig, snäll, retsam, hjälpsam och riktigt bra att prata med om det är någonting som bekymrar en. Han kommer med goda råd och han har hjälpt mig mycket när det kommer till att tro mer på mig själv.